The rule of four av Ian Caldwell och Dustin Thomason

"Strange thing, time. It weighs most on those who have it least. Nothing is lighter than being young with the world on your shoulders; it gives you a feeling of possibility so seductive, you know there must be something more important you could be doing than studying for exams. "

Så börjar den här boken
Boken handlar om Thom Sullivan och Paul Harris, som lär känna varandra på college och sammanförs av boken Hypnerotomachia. Thoms pappa spenderade hela sitt vuxna liv med att försöka hitta svaren på gåtorna runt boken, vem var det tex som egentligen skrev det. Pappan dog för ett par år sedan i en bilolycka och Thom har sedan dess hållit sig borta från boken. Då den verkar ha en stark kraft över folk som fördjupar sig i den och blir närmast besatta, han mamma beskriver det väldigt bra: "It may never have had much outward charm, but it has an ugly woman's wiles, the slow addictive tug of inner mystery."
Hans pappa hann skriva ett par böcker innan han dog men som hånades av kollegor och kritiker. Paul Harris växte upp på barnhem där hans trygghet blev böcker. Han kom också i kontakt med Hypnerotomachia och är en av dom få som verkligen tror på Thoms pappas teorier. Men Thom blir först allt annat en glad när Paul kontaktar honom, då han känner igen hans namn. Men dom blir snart goda vänner .
När boken tar sin början så är dom inne på sina slut tentor, och Paul är nästan klart med sitt arbete om boken, när han plötsligt får en gammal dagbok i sina händer, dagboken som blev stulen från Richard Curry för över tjugo år sedan. Curry har alltid ansett att svaret på gåtan ligger i den boken.
Detta sätter igång en rad händelser, personen som gav Paul boken hittas mördad, och han är bara det första offret.

Ja det är väl svårt att inte dra en jämförelse med Da Vinci koden av Dan Brown, men i min mening är den här boken mycket bättre skriven och även om handlingen hela tiden kanske inte är lika spännande som Browns bok, så ligger det en stämning över den här boken som i långa loppet gör den minst lika bra som Da vinci koden, om inte bättre. Det är också svårt att inte dra jämförelser mellan Donna Tartts Den hemliga historien.
När man läser boken känns rätt så otroligt att två så unga personer har skrivit den.
Språket är helt underbart med kraftfulla metaforer. Om jag var tvungen att skriva något negativt får det bli att boken försöker vara så många olika saker på en och samma gång och det håller inte alltid.